De allra flesta av oss blir lätt förförda av en bok eller film som fångar vår uppmärksamhet. Vi släpper garden och inser att det här går hem, det här gillar vi. Och så lutar vi vi oss tillbaka och låter oss sugas med. Men för den professionella kritikern är läget annorlunda; där är tvivlet alltid närvarande och måste så vara, för det ligger liksom i yrkets natur eller i själva ordets betydelse. Att det förhåller sig på det viset är ingen större nyhet, men ibland ligger den tanken i träda hos oss och ibland vaknar den till liv. Det hände mig igår när jag, efter att ha varit och sett den sydkoreanska filmen Parasit på bio, slog mig ned och läste vad Richard Brody skrivit om filmen i New Yorker. Vad jag själv tyckte ska jag skriva om en annan gång, men det är tankeväckande hur en recension kan färga ens omdöme och få en att inse aspekter som man inte funderat över till den grad att man tvivlar på om filmen verklgen var så bra som man kände direkt efteråt.